En vision av det eviga

En vision av det eviga

Eva Sjöstrand:

Att en liten plats kan ha en stor röst, det kändes här och just här igår, när kyrkklockorna ringde och varnade för fara, vi vet alla varför. Men frågan om de små platserna alls hörs, det är frågan för stunden här ikväll. Välkomna, jag heter Eva Sjöstrand, Sveriges Radio P2 och ska tillsammans med SRs tekniker Stephan Lövstrand och Hasse Wessman bjuda er på en unik ljudupplevelse, en klanglig komprimerad bild av Gotland, i den konsert vi ska spela upp här strax, när stora klockan i domkyrkan slagit halv nio.

Klockrent_juni14_5Det är ”En Mycket Stor Konsert”, Klockrent, som ska klinga. Den spelades på alla Gotlands kyrkklockor den 8 juni 2013, en varm och vindstilla dag i inledningen av förra sommaren. Det var en dag vi sett fram emot länge, och vi var många engagerade som hjälptes åt att förverkliga vad som från början var en vild och vacker idé påhittad av professorn, musikanten, etnologen Owe Ronström och av mig. Idén att låta komponera en konsert där varje kyrkklocka spelar som ett instrument i en orkester, med Gotland som världens största scen, med Fårö är den scenen sjutton och en halv mil lång och sju mil på bredaste stället.
Karin Rehnqvist, Owe Ronström och Claes Holmgren skapade tillsammans den 19 minuter långa konserten i tre satser.

Musikerna var öns alla klockare, var och en fick ett partitur som var skrivet efter en tidsaxel med ett exakt angivande av startpunkt när de skulle börja och sluta ringa. Och utanför varje kyrka stod minst en frivillig utrustad med en smartphone med en app, som förde över ljudet i 106 inkommande källor till servrar i radiohuset i Visby.
Vi var runt 300 personer som hjälptes åt med denna vilda konsertidé, var och en lika viktig, ett socialt samarbetsprojekt av stora mått!
I den första och den tredje satsen spelar alla klockor på ön, i mellansatsen spelar Claes Holmgren själv på de 42 klockorna här i klockspelet i Visby domkyrka. Idag tror jag få minns och vet hur det kan komma sig att domkyrkan alls har ett klockspel? Det är kul att kunna berätta under denna politikens vecka här i Almedalen att det var ett tidigt exempel på kultursponsring, en avskedsgåva bankdirektör Malte Wiman såg till att ge när Gotlands Bank skulle sluta sina dagar och gå upp i Svenska Handelsbanken. Och när klockspelet invigdes i oktober 1960 var tanken som formulerades att klockspelet
”vill och kan ge den jäktade, oroliga människan en vision av det eviga”.

Klockrent_29juni2014”En vision av det eviga”
är också vad vi vill ge med vår konsert, lämna plats för en stunds begrundan över vår plats och vår stund på jorden. Det är Hörsne kyrkklocka som börjar spela och konserten avslutas till sist av klockklangen från Ganthem. Vid ett tillfälle, mot slutet av konserten, klingar alla de nära 200 klockorna. Flera av dem är mycket gamla, från 1200-talet, åttahundra år.
Åttahundra år… Räknar man fem generationer på varje sekel är det 40 personer som står i raden mellan dagens klockare och den som ringde, som i Gerum kyrka, när klockan var ny. 40 personer, jag tror att om jag kunde vända mig om och se i min egen rad, att jag skulle hitta många likheter, jag tror vi liknar våra föregångare både utanpå och inuti och en sak har vi gemensamt, har ni tänkt på det, vi och dem – vi är alla fångar i vår egen tid.

I vår tid har vi, precis som de fyrtio före oss, att förvalta det tidigare generationer lämnat efter sig. Här på Gotland har man i snart tusen år lyssnat till klockornas klang, klockorna har kallat till glädje och fest och varnat för fara, ringt i sorg. I snart tusen år har gotlänningarna vårdat sina kyrkor. Alldeles oavsett om man tror eller ej tänker jag att man måste stanna inför storheten i detta: hundra medeltida kyrkor, var och en unik med egna konstskatter, hundra märkvärdiga byggnader som stått i snart tusen år.

Och jag tänker på vår egen tid: vad bygger vi? På hundra platser här på Gotland, vad bygger vi som har den konstnärliga kvalitén och som står i tusen år?
Vi vet alla att svaret är: ingenting.

 

I vår tid bygger vi inte på hundra platser på en ö som Gotland, inte ens på hundra platser i Sverige. I vår tid är Sverige det land i EU där urbaniseringen går snabbast. Där storstadsregionerna växer, medan glesbygden avfolkas, och inte bara glesbygden, också landsorten, också de små och mellanstora städerna. Snart har Sverige stängt.
Gotland är inget undantag. Under några få sommarveckor, särskilt under den Almedalsvecka som inletts idag, då kan man få ett annat intryck. Men när hösten tar vid går inte längre några bussar till Fårö eller längst ned till Sundre i söder. När kvällarna blir mörka lyser det inte längre i de stora husen, bara i några av de små.

Igår ringde klockorna för fara och, som alltid, för alla människors lika värde. Idag ringer de också för alla platsers lika värde. Men det krävs mod att tänka sakers tillstånd annorlunda, mod och vilda viljor. Minns att all handling börjar i människans tanke. Som Klockrent, hela konsertprojektet började som en vild och vidlyftig tanke och blev med mångas hjälp till verklighet. Det är något att begrunda under konserten. Den varar i 19 minuter och det blir sedan trumpetaren Magnus Appelholm som får sätta punkt med att från tornet spela Svante Petterssons vackra Gotländsk sommarnatt. Det ska han göra på Ernie Englunds trumpet, en klenod från 1948. Stanna här en stund sedan så får vi tillfälle till eftersnack.

Nu inväntar vi halvslaget, varsågod att öppna era sinnen, och låt er omslutas av en klang av Gotland.