Klockfakta

kyrkklocka_ritn-200x200Brons, cirka 80 % koppar och 20 % tenn är de metaller som traditionellt ingår i en klockas legering.

Styrkan och välljudet i en klockas klang beror på om en tillräcklig och väl blandad metallmassa, det vill säga klockmetall, använts vid gjutningen. Andra material som också kan ingå i stora klockor är mässing och järn.

Under tidig medeltid och under kristider var det inte ovanligt att man vid klockgjutningen blandade bly och järnskrot  för att dryga ut den dyrbara metallegeringen.

Järnklockor har använts under olika tider och har en svagare klang som inte hörs så långt.

Klockgjutarna var ett särskilt skrå som vandrade mellan kyrkbyggen för att undvika transporter av de tunga klockorna. Vid formtillverkningen användes sand, sot och lera/bindemedel samt även hästgödsel för att få gasgenomsläpplighet i formen.

 

Klockans stämning

Klockor stäms efter gjutningen genom svarvning av den nedre ringen i klockan, där kläppen slår, så att klockan får en exakt grundton, men ofta med många övertoner som kan bilda hela ackord.

Tonens höjd inom tonskalan bestäms av klockans diameter vid mynningen, slagringen. När en bra klocka rings, ger den en bestämd ton som har högre tonhöjd i samma utsträckning som klockans diameter är mindre (eftersom metallpartiklarnas svängningar blir allt hastigare).