Kyrkklockor och klockringning

Kling klang, klockan slår…

Av Owe Ronström, jan 2012

Klockor

Kyrkklockor har en lång och spännande kulturhistoria. Ordet ’klocka’ har gamla rötter bland germaner, kelter och romaner, antagligen är det ljudhärmande. Också slaviska folk har ett liknande ljudhärmande ord, kolokol på dagens ryska. Bing-bong säger klockan i våra öron, ding- dong hör engelsmännen, bim-bom hör ryssarna, men i den forna världen hörde man kanske klå-ka och kol-kol?

assyrisk_klocka_NineveI gammal folktro har klockor och klockklang magiska funktioner. Deras ljud ansågs skydda mot vilda djur och onda väsen. En liknande tro omgav kyrkklockorna från tidig medeltid och framåt. Klockorna invigdes och helgades genom en särskild ritual, klockdopet. Spår av den kraft man ansåg att de då fick finns på en del klockor. Märken efter filar visar hur man försökt komma åt helgade filspån med kraft att bota.

På svenska är klockor av hon-kön: ”Vad är klockan? Hon är snart elva.” Det beror på att i gammal svenska var klocka och många andra ord för saker (som gata, bok, blomma) feminium. Så är det ännu i många dialekter, som t ex i gotländskan.

Kyrkklockor

Klockor har i alla tider använts för att kalla folk samman, kalla på uppmärksamhet, varna, markera händelsers början och slut. Tidigt använde kristna handklockor för att kalla till andakt. Större kyrkklockor har använts i den kristna kyrkan åtminstone sedan 500-talet. Den första kända klockan ringde i Italien 535. Under 600 talet spreds de över Italien och Frankrike och från 800-talet blev de vanliga över hela den kristna världen.

De första klockorna i Sverige sändes på 830-talet från Tyskland till den första kyrkan i Birka, en för altaret och en för tornet. Den äldsta bevarade klockan är från 1100-talet och hängde i Söderby-Karls kyrka i Uppland. Som de flesta gamla klockor är den formad som en koskälla, eller som den tidens bikupor, med rak kropp. Klockor med utsvängd kropp började man gjuta på kontinenten på 1100-talet, i Sverige på 1400-talet. Fram till 1200-talet göts de flesta klockor av munkar i klostren, men därefter blev klockgjutare ett civilt hantverksyrke. Då började man också gjuta in datum och fraser på latin.

1530-31 införde Gustav Vasa skatt på kyrkklockor. Den största klockan ur varje kyrka och kapell skulle smältas ner, metallen säljas och pengarna erläggas i skatt till kronan. Många klockor förstördes och all nytillverkning i Sverige upphörde. Först 1626 började klockor gjutas igen, först i Stockholm och senare också i bl.a Kalmar, Karlskrona och Göteborg.

Klockare

ringerKlockare fanns i de kristna kyrkorna sedan tidig medeltid. De skötte klockringning, vårdade kyrkan och biträdde prästerna. Efter reformationen fick klockarna ansvar också för kyrkosången. Med 1686 års kyrkolag fick klockarna dessutom i uppgift att lära svenska folket att läsa och skriva. Det gjorde klockarna till nyckelpersoner i socknarna.

Olof Laugren var en av dessa viktiga personer. Han var född i Burs 1819 och lärde sig spela fiol tillsammans med sin kusin, Florsen i Burs. Med pastor Olof Laurin på cello bildade de en trio som blev södra Gotlands populäraste ”dansband” vid mitten av 1800-talet. I trettioårsåldern fick han klockartjänsten i Alva. Där blev han mycket omtyckt och verkade i 60 år, till sin död 1910, över 90 år gammal.

Med folkskolans införande 1842 upphörde så småningom klockarnas läraruppdrag, men ännu in på 1900-talet var det vanligt att lärare också var klockare och kyrkomusiker. En av dem var min morfar, Adolf Lawergren, skollärare i Boge från 1923. Den gamla klockartjänsten avskaffades formellt 1947, men klockare med ringningsuppdrag finns förstås ännu över hela landet.

Gotländska kyrkklockor

De äldsta kyrkklockorna på Gotland är från 1200-talet, och finns i Gerum, Sproge, Hejnum och Norrlanda. Den äldsta daterade klockan finns i Rone, den göts i Hemse 1345. 17 av öns klockor är gjutna av ”Die Apengeter”, nordtyska figurgjutare på 1400-talet. De allra flesta är yngre, gjutna av mästare i Lübeck, Köpenhamn och Stockholm.

Någon klockskatt till Gustav Vasa behövde gotlänningarna förstås inte betala, men de förlorade ändå många klockor 1526, när Fredrik I bestämde att ingen kyrka i det danska riket fick ha mer än en klocka. Kanongjuteriet i Köpenhamn fick ta emot de övriga. Ännu idag har Gotland få kyrkklockor i förhållande till antalet kyrkor. Men å andra sidan är ju kyrkorna så många att vi ändå är rikt beskänkta med klockor.

Många av klockorna på ön har inskrifter som berättar om när, var och av vem de gjutits, och dessutom ofta en latinsk bibelfras. På lillklockan i Lummelunda står ”Ära vare Gud i höjden och på jorden frid åt människorna. År 1652”. På ena sidan finns en bild av drottning Kristina och texten ”H Cristoffer Neyman. H. Brita Neymans. Knutsdotter”. Paret Neyman var på 1650 talet ägare till Lummelunds bruk. Runt slagringen står ”I Stockholm i Sverige göt mig Gerdt Meyer år 1652”. Seden har fortsatt in i vår tid, fast med nya förtecken. På klockan i Allhelgonakapellet i Visby, gjuten av Gösta Bergholz i Sigtuna 1967, står ”Mansaldrar jär sum augenblick för di tidlause”.

Ringningsseder

Fram till 1950-talet ringdes alla Gotlands kyrkklockor för hand. På 1980-talet hade hälften elektrifierats. Idag är de flesta antagligen elektrifierade och automatiserade . Men ännu håller klockarna gamla ringningsseder vid liv. När Ingvar Rohr undersökte dem i början av 1980-talet fann han att inte en enda kyrka på Gotland ringer den andra likt.

Ringning sker bl.a vid gudstjänst, helgsmål, högtider, bröllop, begravning, jordfästning, tacksägelse och eldsvåda. Förutom att ringa, har öns klockare använt tekniker som klämtning, kläppning, kimning och dymling.